En i mängden

Mitt första inlägg.

Steven Gerrard har spelat i Liverpool sen Nottingham Forest och Leeds var med och slogs om ligatiteln, Järnladyn styrde England och Allsvenskan avgjordes med slutspel. Han började spelade i klubben sju år gammal och sen 1998, innan Chelsea hade deltagit i Champions League, har han gjort 502 matcher för klubben i sitt hjärta. I söndags var det dags för honom att besöka London för sista gången.

Trots sin långa fina karriär har Gerrard aldrig vunnit Premier League, en titel som Liverpool prenumererade på när fotboll var en arbetsklassport, främst på 80-talet. Förra säsongen kunde the Reds inte kommit närmre. Liverpool hade en fantastisk säsong och med 135 minuter från det första guldet på 24 år hade Gerrard allt vid egna fötter. Han halkade, Demba Ba snodde bollen och avgjorde matchen, Mourinho jublade, Chelsea högg av de händer som sträckte sig efter pokalen.

Det var ungefär så uppsnacket gick inför denna match. Liverpool spelade för att ha en liten chans på fjärdeplatsen, Chelsea säkrade titeln veckan innan. Allt snack i media handlade om att Gerrard gjorde sin sista match i London och frågan var hur Chelseafansen skulle ta emot honom. Själv var jag övertygad om att de skulle bemöta honom med respekt. En av de största spelarna i Premier League genom tiderna, som även har gjort många landskamper för England, kan väl inte bemötas på något annat sätt än med respekt? Redan på väg in mot arenan märkte jag att jag hade fel. Fans jag stötte på drog sig inte för att berätta att de ”hatade honom”, att han var vidrig eller att han är en förlorare.

Som jag skrivit tidigare har Chelsea historiskt sett haft ett rykte om sig som en obehaglig klubb med obehagliga supportrar. Efter samtal med fans från olika lag har en tydlig bild växt fram – Chelsea är ingen trevlig klubb. Det är ingen supporters ”second favourite team”, det är inget lag man håller tummarna för i hemlighet och Stamford Bridge är ingen arena man ser fram emot att besöka. Säsongen 1984/1985 satte man upp ett elstängsel runt planen för att förhindra våldsamma fans från att storma planen. Förvisso fick man aldrig tillstånd att göra stängslet strömförande, men anekdoten ger ryktet legitimitet. Enligt många har mycket av denna mentalitet förändrats och försvunnit sen Abramovic tog över klubben och man började vinna titlar regelbundet. Eftermiddagen skulle lära mig att så var inte fallet – ryktet om Chelseas fans är befogat.

Sen ett par år tillbaka har liverpoolfansen sjungit en mäktig ramsa om Steven Gerrard (mäktig till trycket och melodin, kanske inte så mycket för texten).  
Sen Gerrard halkade mot Chelsea har Chelseafansen börjat sjunga en sång med samma melodi och annan text.

Jag fick plats på Shed End, den delen av arenan där de mest högljudda supportrarna sitter blandade med delar av den firma som en gång i tiden var aktiv, den delen av den f.d. firman som har råd med biljetter och inte blivit avstängda. En stund innan avspark satte sången igång: Chelsea! Champions! och Campeone, Campeone, olé olé olé. Liverpoolspelarna ställde upp utanför spelargången och välkomnade mästarna när de senare steg in på planen. Denna tradition finns i många länder – när ett lag har blivit mästare ska motståndarna ställa upp sig på led och applådera. När Gerrard gick in först på planen ekade det över Stamford Bridge;

Steve Gerrard, Gerrard
He slipped on his fuckin ass!
He gave it to Demba Ba
Steven Gerrard, Gerrard

Om jag trodde att jag hade hört hatramsor och spelartrakassering på Stockholmsderbyn var jag helt fel ute. Här stod 40 000 personer upp på en kompakt arena och offrade sina stämband för att visa sin avsky mot Liverpools legendar.

Jag kunde knappt tro mina öron. Varifrån kommer detta hat? Att trakassera och hata motståndarnas bästa spelare är inget nytt. Att göra det mot en ärlig spelare som varit lojal mot sin klubb och är på väg mot slutet av sin karriär hade jag inte förväntat mig.

Hatet mot Gerrard visade sig bottna i tre ganska tydliga orsaker. För det första var han väldigt nära att skriva på för Chelsea 2005, när de båda lagen var som bäst. Han ångrade sig i sista sekund och det gjorde Chelseafansen upprörda. Under mitten av 00-talet spelades många intensiva matcher mellan de två lagen, till exempel en Champions League-semifinal.  
Lyssna gärna på de siska två sekunderna i klippet. Att Gerrard under dessa år var briljant, dominerade matcherna och skickade ut Chelsea ur turneringen har ökat rivaliteten till Liverpool och är den andra anledningen till Gerrard-hatet. För det tredje har Gerrard aldrig spelat speciellt bra tillsammans med Chelseafansens gunstling Frank Lampard i landslaget. Gerrard har ofta petat den senare och enligt Chelseafans borde Lampard haft bindeln istället för Gerrard. Detta kan väl likställas med hur många svenska fans och speciellt Kim Källström-fans kände för Anders Svensson då denne petade Kimpa.

Matchen satte igång och ljudvolymen var slående. Chelseafansen sjöng under mer eller mindre 90 minuter, gärna om att man blivit mästare. Inte blev draget sämre efter att John Terry gett the Blues ledningen efter fyra minuter. Något jag gillade med Chelseas sånger var att man ofta sjöng personliga ramsor om olika spelare, vilket är väldigt vanligt i engelska klubbar överlag. Texten på ramsorna var sällan briljant, men att de visar särskild uppskattning för vissa spelare visar att de bryr sig om vad som händer på planen.

Oh Fabregas is magic, he wears a magic hat
He could have signed for Arsenal but he said no fuck that
He passes with his left foot, he passes with his right
And when we win the league again we’ll sing this son all night

Att man hyllar en Arsenalikon, som egentligen ville gå till Arsenal och inte Chelsea och som bara gjort en säsong för Chelsea, förvånade mig.

Double double double
John Terry has won the double
As the shit from the Lane
Has won fuck all again
John Terry has won the double
sjöngs flitigt efter att Terry gjort mål. “The shit from the Lane” är Tottenham och ramsan har funnits med sen Terry hjälpte Chelsea till en dubbel och Spurs inte vann något.

För några veckor sen besökte jag Emirates. Flera hundra meter från arenan började de rödvita symbolerna märkas. Bilder på spelare som var med innan Arsenal hade pionjärerat med nummer på tröjorna. Svartvita bilder tagna mellan krigen varvades med färgglada sådana på Fredrik Ljungberg på titelfirandet. Statyer på spelare som spelade med läderkula bredvid en Henry-staty. Ett foto med samtliga arsenaltrupper som någonsin funnits.

Utanför Stamford Bridge fanns väldigt lite sånt. Där fanns bilder på spelare som Lampard, Drogba och Terry, men även ”legendarer” som Torres. På det enda lagfotot utanför arenan var den nuvarande truppen motivet. Letade man historiska minnesmärken fann man en staty av Peter Osgood och ett foto på Ray Wilkins. Inte mycket mer än så.

Peter Osgood gjorde 289 matcher för Chelsea på 60- och 70-talet.

***
Have you ever seem a scouser win the league?
Have you ever seen a scouser win the league?
Have you a scouser, ever ssen a scouser, ever seen a scouser win the league?

En “scouser” är en person från Liverpoolområdet.
***

***
Have you ever seen a scouser get a job?
Have you ever seen a scouser get a job?
Have you ever seen a scouser, ever seen a scouser, ever seen a scouser get a job?

Liverpoolområdet har en historia av arbetsklass och hög arbetslöshet.
***

Efter i söndags vet jag precis vilken klubb Chelsea är. Man är en vinnarklubb. Att vinna är allt som betyder något och att vara ödmjuka är inget fansen är intresserade av. Man har aldrig varit, kommer nog aldrig att bli och är inte intresserade av att vara någons ”second favourite team”. Trots att biljettpriserna har höjts markant och antalet turister med half-half-scarves ökat sen Abramovic tog över sitter mentaliteten från förr i väggarna. Man betalar gärna mer om man vinner mer. En pensionär jag pratade med var ambivalent inför det nya Chelsea då han inte hade råd att gå. Han hade gått på tre bortamatcher i år men detta var hans första och sista hemmamatch för säsongen. Han var den enda person som jag pratade med som inte hyllade Abramovic. Utanför arenan träffade jag en person som blivit avstängd från all engelsk fotboll då han puttade till en säkerhetsvakt förra året. Han hade sett dagens match på en pub och var överlycklig över att Chelsea vunnit ligan. ”Vad tycker du om Abramovic?” frågade jag. ”Jag älskar honom” svarade han, med kragen uppfälld innan han raglade vidare på gatan och vrålade ”Champions!”. Att man inte har en historia av att vinna många titlar är inget som bekymrar. När Liverpoolfansen sjunger om att man har 14 fler ligatitlar är Chelsea sjunger de blåa om att the scousers lever i det förflutna. Chelsea vann ju i år.

På den tiden när säkerhet var sekundärt tog ”the Bridge” in betydligt fler. 1935 såg 82 905 personer Chelsea ta emot Arsenal – en siffra som idag är tidernas näst mest besökta match i Premier League.

Efter att ha häcklat Gerrard i en dryg timme hände det. Fjärdedomaren fingrade fram rätt nummer på sin skylt och visade nummer 8 med den röda siffran. På klassiskt Gerrardmanér, men huvudet lätt nedböjt och armarna tätt emot kroppen, joggade den evige kaptenen mot avbytarbänken. Vissa Chelseafans började slentriansjunga He slipped on his fucking ass, men så hände något. Som på en signal reste sig hela långsidan och började applådera. Med samma fart som en halvvolley mot Olympiakos spred sig applådera runt arenan när folk insåg vad som höll på att hända – vi kommer aldrig mer få se Steven Gerrard spela fotboll. Hur ser fotbollsengland ut utan denna konstant till antagonist? 41 547 personer, plus samtliga tränare, spelare och biljettkassörskor stod upp och slog händerna mot varandra i en homage till en av Premier Leagues största spelare genom tiderna. Det var vackert. Det var fotboll.

Played for a big club!
He should have played for a big club
Played for a big club
He should have player for a big club

Arenan: +++++

Fyrkantig, nära plan, perfekt storlek. Lagom med benutrymme och inga vadderade stolar. Femman är med engelska mått - en riktig arena ska ha ståplats, något som inte är tillåtet i England. 

Ljudvolym: +++++

Det sjöngs högt och länge. Fantastiskt!

Humor/hån: ++++

Stämning: ++

Precis som på andra arenor var folk helt ointressade av svensk fotboll eller vad jag hade att göra där. Människor var mer sugna på att snacka skit om Liverpool än att berätta om sin egen klubb.

Det visuella: ++++

Även detta är med engelska mått. I England måste alla banderoller och flaggor godkännas av klubben och blir därmed släta och diplomatiska. Trots det mäktigt med banderoller runt hela arenan och OH-flaggor som vandrade över läktarna innan avspark. Att banderollerna var tryckta och inte målade drar ner betyget avsevärt.

Citatet: ”I love him”

När jag frågade folk vad de tyckte om Roman Abramovic fick jag tydliga svar.

 I lördags lämnade jag londonlyxen för att bege mig ut på landet. Ett antal mil norr om London ligger Boreham Wood, ett område där fyra pints kostar lika mycket som en pint gör ett antal mil söderut. Bland tandlösa tanter och herrelösa hundar ligger en arena inklämd mellan en skola och ett bibliotek. Där spelar Borehamwood FC sina matcher. Den 2 maj spelade de sin största match i historien; man fick kvala från sjättedivisionen till femtedivisionen.

I engelska ligasystemet är de fyra högsta divisionerna professionella. Premier League, Championship, League 1 och League 2. AFC Wimbledon spelar i League 2 och den ligan kan likställas med Superettan i Sverige. Alla dessa fyra ligor är ”raka”, det vill säga de täcker hela landet. De är inte indelade efter regioner. Femtedivisionen heter Conference Premier. Den ligan är semiprofessionell, spelarna får betalt men de måste i regel ha något annat jobb utanför fotbollen, att likställa med Sveriges tredjedivision Division 1. Nedanför femtedivisionen blir system väldigt komplicerat, minst sagt, med ett virrvarr av divisioner, regioner och slutspel.

Som sagt kan League 2 likställas med Superettan och divisionen under det med svenska Division 1, fast med två signifikanta skillnader – i England äger klubbarna för det mesta sina egna arenor, och man har mycket mer publik än vad vi har i Sverige.

Meadow Park rymmer 4000 och arenan var fylld till ungefär en tiondel. Ingen jättebra publiksiffra ens för den här nivån. Jag slog mig ner på långsidan tillsammans med mitt nykomponerade sällskap bland barnfamiljer och pensionärer. Jag tittade mig runt arenan och det gäng som stod bakom kortsidan förvånade mig. De var kortklippta, unga, delvis ärriga och högljudda. Klädda i typiska casual-kläder såg de ut som riktiga old school-huliganer.

I paus träffade jag Darrell. Vi gröngölingar fick kämpa för att hinna med en pint i pausen, men Darrell var så pass erfaren att han hann med två. Han såg ut som tagen ur Green Street Hooligans och pratade gärna och lyssnade mindre gärna. Hans tröja var lila och blå, samma färger som West Ham har, vilket jag påpekade och han berättade att han höll på West Ham. Han hade till och med säsongskort. West Ham hade match samtidigt som Borehamwood den dagen, men han hade valt att ”go local” idag och stötta Borehamwood i deras viktigaste match någonsin. Ett ljus gick upp för mig och jag förstod dels varför det stod så många huliganer på läktaren i sjättedivisionen, dels varför så många hade skrivit på Twitter att de ”go local” idag för Borehamwood. De håller alla egentligen på ett annat lag. Av olika anledningar har de idag köpt biljett till sjättedivisionen. Vissa var kompis med spelarna i laget. Andra hade inte råd att se sitt Premier League-lag. Men de allra flesta hade, precis som Darrell, idag valt att stötta sitt lokala lag. Att hålla på en mittenlag i Premier League blir allt mer oattraktivt. Man vet att ens lag varken kommer att vinna något eller riskera att åka ur på många år, samtidigt osm priserna stiger och stämnningen sjunker, enligt Darrell.

Efter att ha suttit på arenapuben och hört Darrell prata vitt och brett om West Ham, sin svenska flickvän och hur bra Facebook är, under tiden som hemmalaget gjorde båda sina mål för dagen, tog vi plats på kortsidan bland supportrarna som körde moshpit-ramsor. Vid en närmre titt var det inte svårt att märka att alla hade ett Premier League-lag att stötta. Bland gruppen fanns en Arsenal-pin, en Tottenham-bakgrund på mobilen, en West Ham-piké och Chelsea-sneakers. Under matchens gång kom regelbundet rapporter och hur det gick i Premier League och spridda jubel hördes.

Matchen slutade 2-2 och Borehamwood kunde därmed säkra en plats i finalen, en final man igår vann. Nästa år kommer man spela i Premier Conference, femtedivisionen. Man kommer även att dra ner publiksnittet avsevärt.

Arenan: +++

Ja, arena är väl fel ord. Tar förvisso in 4000 besökare men enklare kan det knappt vara. Dynamiska ståplatser på kortsidan, helt utan räcken eller trappor. Bara en fyrkantig sten man står på.

Borehamwood har Arsenal att tacka att man äger denna arena trots sin lilla publik. Tydligen så spelar Arsenals damlag sina hemmamatcher där, och därmed betalar Arsenal underhåll och låter Borehamwood spela där. Även Arsenals herrar brukar spela en träningsmatch om året och ibland träna där.

Stämning: ++++

Tanken ”Var fan har jag hamnat!?” var det som det som slog mig när jag kom in på arenan. Den tanken försvann ganska snabbt när jag pratade med fans som berättade hur de ville stötta Borehamwood i denna viktiga match.

Det visuella: ++

Ett par flaggor här och var gjorde att man ändå kunde veta vilka som spelade och vilka fansen var där för att stötta.

Citatet: ”Are you in Borehamwood to write about football? Mate, you’re in the wrong fucking place!”

Förvisso ett rätt passande citat på en av de platser som gud glömde, men ändå intressant. När jag har varit runt på olika arenor har jag märkt att engelsmännen inte är speciellt intresserade av andra lag och andra länder. När jag har kollat på fotboll i till exempel Tyskland eller Spanien vill folk ändå veta vilket lag man håller på hemma och lite om den svenska fotbollskulturen. Det är irrelevant för engelsmännen – att man skulle vara intresserad av andra lag och fotbollskulturer finns inte på deras karta. Kanske för att just England är fotbollens födelseland.

Extra: I fredags försökte jag få biljett till Brentfords semifinal i Premier League-play-off. På lagets hemsida hade man hela veckan kommunicerat ut att det förvånansvärt nog finns biljetter kvar till matchen innan världens mest värdefulla match. (Alltså, om det blev krångligt: finalen är den mest värdefulla. Jag försökte få biljett till semifinalen). Att ta sig ut sig var långt ifrån lätt och det tog många bussbyten, pendeltåg och dyra bussbiljetter för att komma dit. Till slut kom jag fram till arenan och biljettluckan. ”Hello” sa jag. ”Sold out” sa tjejen i kassan. Min hjärna stod helt still. Jag hade ju förberett en snyfthistoria om att jag var en svensk turist som älskar Brentford – ett trick som brukar funka då klubbarna bara säljer biljetter till medlemmarna. Skulle jag dra snyfthistorian? Skulle jag erbjuda mig att betala massor? Skulle jag sätta mig bredvid kassan och vänta på returer? Nej. Min hjärna stod still. Jag åkte hem.