En i mängden

Efter att ha hört allt ett öra kan höra om engelsk fotboll, att all form av känsla är borta, att humorn är fantastiskt, att det överallt är tyst som på teater, att det är fullt med våld i de lägre divisionerna, att rasismen och sexismen haglar, att inga fans i världen är lika bra på att sjunga, och allt annat man kan höra fick jag igår chansen att se min första engelska fotbollsmatch i fotbollens mecka.

Igår spelades massor av matcher i London men jag valde att se AFC Wimbledon som har en mycket fascinerande historia, för att inte säga vedervärdig. De flesta av er vet säkert vad det handlar om, men enkelt sagt så blev det klassiska laget FC Wimbledon uppköpt av norska oljemiljardärer som flyttade hela klubben till staden Milton Keynes. Det laget bytte sedan namn till MK Dons och ungefär samtidigt startade fansen och före detta spelare upp den nygamla klubben AFC Wimbledon. Det finns massor av dokumentärer om detta på Yotube, den ena bättre än den andra. Men föreställ er att någon skulle köpa upp Hammarby och låta dem spela sina matcher i Gävle, så förstår ni lite vad det handlar om. Efter många smärtsamma år har man kämpat sig tillbaka till den lägsta professionella divisionen, League 2, fjärdedivisionen.

Jag anlände till Kingsmeadow, AFC:s nuvarande hemmaarena. Man hoppas kunna flytta tillbaka till Plough Lane, en arena man spelade på för många årtionden sen. På den arenan finns idag Londons sista hundracing-bana. När AFC Wimbledon började samla in namnunderskrifter för att stänga ner hundracingbanan fick man in ca 30 000 underskrifter – av dessa var hälften Wimbledonfans och hälften djurrättsaktivister. Wimbledonsupportrarna insåg att att stänga ner hundracing kunde gagna en ny fotbollsarena på den platsen, och plötsligt var halva Wimbledon emot hundracing då det är så synd om hundarna.

På väg mot arenan slogs jag av hur idyllisk omgivningen och arenan var.  Det kändes som att jag gick runt på 70-talet och var en brittisk liten kille som skulle få gå på min första fotbollsmatch. Arenan såg ut exakt som en engelsk division 4-arena förväntas göra. Fyrkantig, lågt tak, öl- och pissdoftande – fantastisk.

En sak jag har förväntat mig av engelsk fotboll är humor, eller ”banter” som det kallas här. Enligt mig saknar vi det i Sverige, läktarkultur handlar allt mindre om humor i Sverige. Här ska det finnas kvar efter vad jag har hört. Det visade sig stämma mycket väl. Wimbledon har ett rykte om sig att vara ett lag för den övre medelklassen som har det gott ställt och många av sångerna handlade om just detta; vi är rika och ni är fattiga. Självironi.

We are wombles super wombles 
We are wombles from The Lane 

We drink champane 
We snort cocaine 
We've got ladies over here 
You've got shit jobs 
You shag your dogs and your 
Wife is on the game 
We are wombles 
We are wombles 
Super wombles from the lane 
We are wombles super wombles 
We are wombles from The Lane 
We drink capari, we drive ferrari 
We've got wombles in our lives 
U've go bus stops second hand shops 
And your mum's in readers wives 

“Wombles” är (ett av) Wimbledons smeknamn och the Lane är deras gamla arena Plough Lane.

Denna ramsa tycker jag är helt briljant och jag skrattade högt när folket runt mig sjöng ”we drink campari, we drive ferrari” och ”U’ve got bus stops, second hand shops”. Om man kollar vidare på Youtube kan man se hur fansen hånar motståndarnas målvakt för att vara tjock genom att sjunga om olika sorters pajer. Humor är en del av the Mighty Dons identitet.

Matchen var ingen höjdare och slutade 0-0. Efter matchen gick vi in i klubblokalen där stämningen var riktigt familjär, min vän som jag var där med gick runt och pratade med i princip alla som var där trots att det hade varit 4 000 på matchen. Spelaren som hade blivit utsedd till matchens lirare skulle bli intervjuad i en klacksparksintervju av klubbens ägare/ledare/PR-ansvarige/allt-i-allo. Även den intervjun bjöd på mycket skratt från hundramannapubliken innan man unisont skanderade att han borde skriva på för the Dons, i dagsläget är han bara på lån från Cardiff. Vi slog oss ner i klubblokalerna och jag spanade in omgivningen. För AFC Wimbledon finns det inga tvivel – de är idag samma klubb som de var för 20 år sen, innan de blev köpta och flyttade. De titlar som vanns när man fortfarande hette FC Wimbledon tillhör idag AFC Wimbledon, enligt föreningen. Man är inte sen att berätta om sin fina historia, dels för att man är stolt över den, dels för att markera att titlarna inte tillhör MK Dons. Vi slog oss ner i klubbhuset och drack några pints, snackade lite mer spelarna och kollade på Chelsea-Man U på storbilds-tv. Det var fantastiskt.

 

 

Arena: ++++

Klassisk, idyllisk, vacker. En riktig fotbollsarena, även om Wimbledon själva vill flytta till en större arena. Pittoresk.

Stämning: +++++

Familjärt överallt runt arenan och min kompis släpptes in utan biljett för att alla kände igen honom. Hur jag kom in? Med hans biljett.

Tifo/det visuella: +

Två Wimbledonflaggor hängde bakom ena målet, men det var allt som visade vilket lag som spelade. Även om engelska lag inte har en tradition av att bry sig om det visuella hade det ändå varit roligt att ha lite mer flaggor och banderoller att titta på.

Ljudkuliss: ++

Godkänt tryck vid de högsta topparna men annars var det väldigt tyst. På gott och ont kunde man höra varenda spark från spelet.

Humor/hån: +++++

Hur kan man ge något annat än fem plus? Det finns massor av exempel men förutom de ovan nämnda sjöng man ramsor som ”bang your drum if you bang your mum” när bortasupportrarna stod och bankade på sig medtagna trumma, något som Wimbledon likt de flesta engelska lag inte använder sig av. 

Citatet: "When we played MK Dons for the first time, there were major discussions within the club. Should we go there or not? Generally, younger fans wanted to go there to and do everything we could to help the players to win and to show MK Dons what real fans look like. Older fans just wanted to boycott, because we don't believe MK Dons is a football team but a company. We just get sad thinking about MK Dons and how much those cunts have hurt us."

Överallt i fotbollsvärlden finns det rivalitet och i vissa fall även hat mot andra lag. De termerna räcker inte till när man ska beskriva Wimbledonfansens känslor för MK Dons.

AFC Wimbledon, jag kommer tillbaka! Antingen till Kingsmeadow eller Plough Lane!

Efter fem års väntan, internetkrigande, småbråkande och hetsande var det äntligen dags för de två lagen från centrala Stockholm att drabba samman på den arena båda lagen nu kallar för sitt hem. 

Inför matchen var det lugnt på Södermalm, nästan folktomt. Fler polisbilar än halsdukar sågs i området, och det var även lugnt utanför arenan både innan och efter match, för att inte säga sansat. Lite väl sansat.

Väl inne på arenan tog sången fart någon halvtimme innan match. Hammarby sjöng om att Djurgården var hemlösa och Djurgården om att Hammarby och Leksand går hand i hand. Helt uppriktigt börjar jag tröttna på den här Leksandsreferensen. Det känns som ett slags ”banter” i brist på annat. Visst finns det vissa leksandbor som håller på Hammarby men jag tvivlar på att det är fler än andra ställen i Sverige.

Här hade jag tänkt recensera hur det sjöngs från de båda klackarna både innan och under match, men tyvärr kan jag inte riktigt göra det. Djurgården använder sig av ett PA-system, alltså ett högtalarsystem där capon (klackledaren) håller i en mikrofon för att få igång klacken. Om man använder sig av ett sådant kan jag inte ta läktarsången för vad den är, en vacker symbios av flera tusen människor som tillsammans ställer upp i något gemensamt. Med ett PA-system blir det alldeles för lätt att synka för att jag ska kunna bli imponerad av saker som ljudvolym eller synkning. Så tyvärr, djurgårdare, så kan jag inte skriva något om det.

Hammarby då? Det är uppenbart att man har problem med synkningen. Klacksektionen är väl närmare 100 meter lång så det har sina naturliga orsaker, deras klack sträcker sig från nordöstra kurvan nästan till västra långsidan. Mer ofta än sällan startas olika ramsor på i olika delar av klacken och trumman, som står i mitten av klacken, kan börja hamra på en tredje. Allra tydligast blir osynken på växelramsor, då man inte kan bestämma sig om man ska sjunga dessa med eller utan paus mellan slagorden. Ta gamla Söderstadion som ett exempel; där sjöngs växelramsorna mot andra långsidan med en halv sekunds paus innan den andra sidan svarade, men när man sjöng växelramsor internt i klacken sjöngs dem snabbt som attan utan någon paus. På nya arenan blir det något mellanting. Om kortsidan startar en växelramsa så svarar de som står närmast kortsidan direkt, medan de som står längre bort på långsidan tar den där lilla pausen och svarar några tiondelar senare, vilket ibland skapar en hemsk osynk. Ibland låter det dock bra och även om osynken finns där kan ett ohyggligt tryck skapas då hela läktaren vid vissa tillfällen är villig att offra allt syre i lungorna för att överrösta den andra delen av arenan.

Osynken på den här matchen kommer att mynna ut i en fortsatt diskussion om klacken ska vara på kortsidan eller långsidan.

Trots osynken hade Hammarby ofta en riktigt stark ljudkuliss, med undantag av minut 30-50 i matchen då man spelade som sämst. Efter Hammarbys ledningsmål tog klacken fart ordentligt och mäktiga halsdukshav syntes flera gånger, ofta till ”Hoppa om du älskar Hammarby”. Hur Djurgårdens ljudkuliss var är svårt att svara på då jag knappt hörde dem under hela matchen då jag stod i bajenklacken, men enligt rapporter från sittplats ska de ha hörts bra under hela matchen.

Nu åker jag till London där jag kommer spendera resten av våren med att gå på fotboll och skriva om de olika lagens kulturer. Mestadels kommer jag att besöka lägre divisioner och sämre PL-lag, men det kan även bli något besök på de dyrare arenorna.

Stämning: +++++

Väldigt hatisk och hätsk vilket jag egentligen inte föredrar, men på ett derby med dessa laddningar är dessa känslor välkomna.

Tifo/det visuella: +++++

Hammarbys tifon var helt magiska. Man började med en av de snyggaste OH-flagga jag någonsin har sett, väldigt detaljerad med många budskap KOMBINERAT med ett mosaiktifo över resten av arenan. Detta övergår i ett riktigt snyggt kaostifo som spetsas till med en schysst kaosbränning. Grädde på moset är den snygga banderoll man har i bakgrunden; Bajen bäst i stan. Efter matchen drar man av en segerbränning med enkom gröna bengaler. Även om jag inte är mycket för organiserade bengalhav var det innovativt med en segerbränning, det tror jag inte att jag har sett förut. Även många spontanbränningar under matchen vilket jag älskar.

 

Djurgården då? Även de hade snygga tifon om än inte lika innovativa. Man hade en OH-flagga med många budskap, även om de flesta av dessa budskap känns rätt poänglösa. Någon råkade sätta Söderstadion på eld? Leksingar håller på Bajen? Kennedy har en dålig hårväxt? Kom igen… Sen undrar jag över huruvida det var meningen eller inte att det skulle se ut som något en treåring hade ritat på dagis.

 

Djurgårdens bränning i halvtid tycker jag var snygg men lagets färger och blinkers bakom, men pärlbandet med bengaler kändes lite poänglöst. De senaste årens derbyn har bjudit på ett överflöd av röda bengalhav.

Ljudkuliss: +++++

Humor/hån: +++++

Roliga och smarta banderoller från alla håll och kanter, smarta tifon och en hel del hånfulla ramsor såsom ”Hemlösa Djurgårn” och ”Hand i hand – Bajen och Leksand”

Djurgården gillar att slå sig för bröstet och kalla sig själva "Stockholms Stolthet". Hammarbysupportrar menar att man inte har något eget hem, inga traditioner och att man är dåliga. Både på planen och på läktaren.

Enligt DIF-supportrar är Hammarby en hipsterförening där många (51%) låtsas vara MDMF (mot den moderna fotbollen) medan 49% är plastsupportrar som förespråkad en modernifiering av fotbollen. Hammarby ägs till 51% av medlemmarna och till 49% av det amerikanska företaget AEG.

Det grönvita publikloket fick inleda Allsvenskan 2015 med ett tåg.

Hammarby har länge haft en tradition av att marschera rätt genom Södermalm på hemmapremiären, från Medborgarplatsen till Gullmarsplan. Förut till Söderstadion och nu till den arena som de flesta hammarbyare vill kalla Nya Söderstadion. Marschen har ägt rum i ett tiotal år och på sistone mer än någonsin för att markera sitt revir från inkräktare.

Hammarby pikas ofta av sina antagonister för att vara ett lag med många bondesupportrar från utomsocknes. Detta märks till viss del på stora matcher såsom hemmapremiären. Även om ryktena om att ”alla” leksandsupportrar håller på Bajen är klart överdrivna så är det ingen rök utan eld. En del av de 30 000 kommer från olika delar av landet och det syntes på marschen.

Stämningen i marschen var god och jag tror att det slogs rekord i pyroanvändning. Från marschstart var man, i alla fall lite längre fram i tåget, täckt i pyrorök från första minut och någon halvtimme framåt. Många sjöng under mer eller mindre hela marschen, men nu såklart mer för att det är kul och man gillar att sjunga än att tagga spelarna som är på planen, därav inte alls samma tryck som fansen kan få till inne på arenan.

Innan marschen hade diskussionen om så kallade bangers, det vill säga en slags smällare som smäller extremt högt, gått varm i Bajenland. Den informella informationskanalen Bajenland hade, precis som tidigare år, gått ut och avrått folk från att ta med sig bangers i marschen av hänsyn till barn, hundar och pensionärer. Vad blev då utfallet av uppmaningarna? Enligt min empiriska spontanstudie slogs det rekord även i bangersanvändning. Hammarbyare gillar inte att bli tillsagda vad de ska göra eller inte göra och för många fans är bangers en stämningshöjare. Min personliga åsikt är att bangers är häftiga och dynamiska, men att de inte borde användas om man inte kan garantera att ingen skadas av smällarna. Detta är väldigt svårt att garantera, både i marscher och på matcher. Var man än kastar smällaren kan det finnas någon i närheten som blir hörselskadad, jag har själv fått tinnitus efter cupmatchen mot Malmö förra året. Men som sagt – de adderar en ytterligare dimension i folkmängden och jag har fått uppfattningen att de allra flesta gillar när det smäller.

Väl inne på arenen kom sången igång lite smått under uppvärmningen men satte fart på allvar med den klassiska inmarschlåten ”Just idag är jag stark”. Under de första 20 minuterna var trycket riktigt bra och ljudkulissen mäktig, men allt eftersom tog den tidiga starten på dagen och marschen ut sin rätt på stämbanden. Jag ger ändå fansens ljudkuliss klart godkänt matchen igenom.

Hammarbys fans är något uppdelade i två läger, två skolor, där läktarkulturen är vattendelaren. Den ena skolan är ultraskulturen och den andra är ”old-school-kulturen”, som jag väljer att kalla den. Vad jag vet så startade ultraskulturen i Hammarby 1993 i samband med Hammarbys Ultras grundande, en grupp som ännu idag är stark på Hammarbys läktare och som står för de flesta tifon. Old school-kulturen har sina käpphästar i en läktarkultur med mycket humor, anarki på läktaren och spontanitet medan ultraskulturen bryr sig mer om det visuella, ljudkulissen och en betydligt större seriositet på läktaren. Att kombinera dessa två kulturer har gått bra i många år på Söderstadion, men i och med flytten till Nya Söderstadion har uppdelningen personifierats i två olika läktare: en kortsideklack och en långsideklack. På Söderstadion var klacken placerad längs långsidan och enligt old school-förespråkarna är det en viktig del av Hammarbys arv, som den första klacken i Sverige, att fortsätta stå på långsidan. Man menar bland annat att på Hammarbys arena borde klacken vara i mitten på arenan då klacken är det centrala i Hammaby Idrottsförening. Kortsideförespråkarna å sin sida menar att en klack helt enkelt ska vara placerad på kortsidan, för det är så det är i resten av världen. En klack gör sig bäst bakom målet på kortsidan. Så vitt jag har förstått är man även något trött på att stå runt folk som vill stå i klacken utan att sjunga utan bara njuta av stämningen, och då vill man skilja sig från mängden genom att ställa sig på kortsidan. Hammarby Ultras stod på långsidan de två första matcherna på den nya arenan, men anslöt sig sedan till de två andra ultrasgrupperna Ultra Boys och Söder Bröder på kortsidan där de tre grupperna står än idag. På långsidan är dock kapaciteten betydligt större och låter därav betydligt högre när de väl tar i. Långsidan är mån om att leva sig in i matchen, för dem kan det vara lite tystare under vissa tråkiga perioder av matchen, och när Hammarby spelar riktigt bra och trycker på för ett mål är man ordentligt på tårna. Många drömmer sig även tillbaka till tiden då man kom på ramsor om vad som hände i matchen under matchen. Kortsidan förespråkar mer en läktare som likt en högtalare ger spelarna stöd konstant under 90 minuter.

Anmärkningsvärt hos Hammarby är de få flaggor på läktaren som inte kommer från etablerade grupper. Om man kollar på de flaggor som används under matchen kommer nästan alla från Hammarby Ultas, Ultra Boys, Söder Bröder, E1 Ultras och Bajen Fans Flaggrupp. Väldigt få ”privatpersoner” tar med sina egna hemgjorda flaggor och skapar en mångsidig läktare.

När det stod klart för publiken att Hammarby skulle vinna sin första allsvenska match sedan 2009 drogs ”alla rensar fisk i Göteborg” igång. Inte för att det är den bästa ramsan sett till text, men det är en fantastiskt skön melodi att sjunga de sista exstasfyllda minuterna av en match när ens lag går mot seger. Delar av publiken bytte ut delar av texten i ramsan till något betydligt mer obscent, troligtvis för att skämta lite spontant men när alltför många tänkte samma tanke samtidigt tog den obscena ramsan över läktaren.

Det var en härlig dag för de grönvita som hade väntat så länge på just denna dag, extra skönt att även få vinna matchen och känna att man inte kommer bli någon slagpåse för de etablerade allsvenska lagen.

På måndag är det derby, då hade jag tänkt jämföra Hammarbys och Djurgårdens kulturer.

Arena: ++

Främst en multiarena men helt okej för fotboll. Plastig, konstiga väggar över läktarna. Inomhus och plastgräs drar ner betyget avsevärt.

Stämning: +++

Som vanligt på hemmapremiärer övertaggade människor blandade med alltför mycket fylla, men efter fem år i andradivisonen kunde fansen inte vara annat än glada.

Tifo/det visuella: +++

Personligen är jag inget stort fan av overhead-flaggor då de dödar dynamiken på läktaren och man inte involverar flera delar av publiken, men detta OH-tifo var snyggare än vanligt och de tre klassiska gröna ränderna på sidorna drar upp betyget.

Ljudkuliss: ++++

Humor/hån: ++

”Alla rensar fisk” drar upp betyget något och även ramsor som ”Lee Baxter”.

 Alla foton är tagna från https://www.facebook.com/HammarbyFoto?fref=ts