I lördags lämnade jag londonlyxen för att bege mig ut på landet. Ett antal mil norr om London ligger Boreham Wood, ett område där fyra pints kostar lika mycket som en pint gör ett antal mil söderut. Bland tandlösa tanter och herrelösa hundar ligger en arena inklämd mellan en skola och ett bibliotek. Där spelar Borehamwood FC sina matcher. Den 2 maj spelade de sin största match i historien; man fick kvala från sjättedivisionen till femtedivisionen.
I engelska ligasystemet är de fyra högsta divisionerna professionella. Premier League, Championship, League 1 och League 2. AFC Wimbledon spelar i League 2 och den ligan kan likställas med Superettan i Sverige. Alla dessa fyra ligor är ”raka”, det vill säga de täcker hela landet. De är inte indelade efter regioner. Femtedivisionen heter Conference Premier. Den ligan är semiprofessionell, spelarna får betalt men de måste i regel ha något annat jobb utanför fotbollen, att likställa med Sveriges tredjedivision Division 1. Nedanför femtedivisionen blir system väldigt komplicerat, minst sagt, med ett virrvarr av divisioner, regioner och slutspel.
Som sagt kan League 2 likställas med Superettan och divisionen under det med svenska Division 1, fast med två signifikanta skillnader – i England äger klubbarna för det mesta sina egna arenor, och man har mycket mer publik än vad vi har i Sverige.
Meadow Park rymmer 4000 och arenan var fylld till ungefär en tiondel. Ingen jättebra publiksiffra ens för den här nivån. Jag slog mig ner på långsidan tillsammans med mitt nykomponerade sällskap bland barnfamiljer och pensionärer. Jag tittade mig runt arenan och det gäng som stod bakom kortsidan förvånade mig. De var kortklippta, unga, delvis ärriga och högljudda. Klädda i typiska casual-kläder såg de ut som riktiga old school-huliganer.
I paus träffade jag Darrell. Vi gröngölingar fick kämpa för att hinna med en pint i pausen, men Darrell var så pass erfaren att han hann med två. Han såg ut som tagen ur Green Street Hooligans och pratade gärna och lyssnade mindre gärna. Hans tröja var lila och blå, samma färger som West Ham har, vilket jag påpekade och han berättade att han höll på West Ham. Han hade till och med säsongskort. West Ham hade match samtidigt som Borehamwood den dagen, men han hade valt att ”go local” idag och stötta Borehamwood i deras viktigaste match någonsin. Ett ljus gick upp för mig och jag förstod dels varför det stod så många huliganer på läktaren i sjättedivisionen, dels varför så många hade skrivit på Twitter att de ”go local” idag för Borehamwood. De håller alla egentligen på ett annat lag. Av olika anledningar har de idag köpt biljett till sjättedivisionen. Vissa var kompis med spelarna i laget. Andra hade inte råd att se sitt Premier League-lag. Men de allra flesta hade, precis som Darrell, idag valt att stötta sitt lokala lag. Att hålla på en mittenlag i Premier League blir allt mer oattraktivt. Man vet att ens lag varken kommer att vinna något eller riskera att åka ur på många år, samtidigt osm priserna stiger och stämnningen sjunker, enligt Darrell.
Efter att ha suttit på arenapuben och hört Darrell prata vitt och brett om West Ham, sin svenska flickvän och hur bra Facebook är, under tiden som hemmalaget gjorde båda sina mål för dagen, tog vi plats på kortsidan bland supportrarna som körde moshpit-ramsor. Vid en närmre titt var det inte svårt att märka att alla hade ett Premier League-lag att stötta. Bland gruppen fanns en Arsenal-pin, en Tottenham-bakgrund på mobilen, en West Ham-piké och Chelsea-sneakers. Under matchens gång kom regelbundet rapporter och hur det gick i Premier League och spridda jubel hördes.
Matchen slutade 2-2 och Borehamwood kunde därmed säkra en plats i finalen, en final man igår vann. Nästa år kommer man spela i Premier Conference, femtedivisionen. Man kommer även att dra ner publiksnittet avsevärt.
Arenan: +++
Ja, arena är väl fel ord. Tar förvisso in 4000 besökare men enklare kan det knappt vara. Dynamiska ståplatser på kortsidan, helt utan räcken eller trappor. Bara en fyrkantig sten man står på.
Borehamwood har Arsenal att tacka att man äger denna arena trots sin lilla publik. Tydligen så spelar Arsenals damlag sina hemmamatcher där, och därmed betalar Arsenal underhåll och låter Borehamwood spela där. Även Arsenals herrar brukar spela en träningsmatch om året och ibland träna där.
Stämning: ++++
Tanken ”Var fan har jag hamnat!?” var det som det som slog mig när jag kom in på arenan. Den tanken försvann ganska snabbt när jag pratade med fans som berättade hur de ville stötta Borehamwood i denna viktiga match.
Det visuella: ++
Ett par flaggor här och var gjorde att man ändå kunde veta vilka som spelade och vilka fansen var där för att stötta.
Citatet: ”Are you in Borehamwood to write about football? Mate, you’re in the wrong fucking place!”
Förvisso ett rätt passande citat på en av de platser som gud glömde, men ändå intressant. När jag har varit runt på olika arenor har jag märkt att engelsmännen inte är speciellt intresserade av andra lag och andra länder. När jag har kollat på fotboll i till exempel Tyskland eller Spanien vill folk ändå veta vilket lag man håller på hemma och lite om den svenska fotbollskulturen. Det är irrelevant för engelsmännen – att man skulle vara intresserad av andra lag och fotbollskulturer finns inte på deras karta. Kanske för att just England är fotbollens födelseland.
Extra: I fredags försökte jag få biljett till Brentfords semifinal i Premier League-play-off. På lagets hemsida hade man hela veckan kommunicerat ut att det förvånansvärt nog finns biljetter kvar till matchen innan världens mest värdefulla match. (Alltså, om det blev krångligt: finalen är den mest värdefulla. Jag försökte få biljett till semifinalen). Att ta sig ut sig var långt ifrån lätt och det tog många bussbyten, pendeltåg och dyra bussbiljetter för att komma dit. Till slut kom jag fram till arenan och biljettluckan. ”Hello” sa jag. ”Sold out” sa tjejen i kassan. Min hjärna stod helt still. Jag hade ju förberett en snyfthistoria om att jag var en svensk turist som älskar Brentford – ett trick som brukar funka då klubbarna bara säljer biljetter till medlemmarna. Skulle jag dra snyfthistorian? Skulle jag erbjuda mig att betala massor? Skulle jag sätta mig bredvid kassan och vänta på returer? Nej. Min hjärna stod still. Jag åkte hem.