Efter att ha hört allt ett öra kan höra om engelsk fotboll, att all form av känsla är borta, att humorn är fantastiskt, att det överallt är tyst som på teater, att det är fullt med våld i de lägre divisionerna, att rasismen och sexismen haglar, att inga fans i världen är lika bra på att sjunga, och allt annat man kan höra fick jag igår chansen att se min första engelska fotbollsmatch i fotbollens mecka.
Igår spelades massor av matcher i London men jag valde att se AFC Wimbledon som har en mycket fascinerande historia, för att inte säga vedervärdig. De flesta av er vet säkert vad det handlar om, men enkelt sagt så blev det klassiska laget FC Wimbledon uppköpt av norska oljemiljardärer som flyttade hela klubben till staden Milton Keynes. Det laget bytte sedan namn till MK Dons och ungefär samtidigt startade fansen och före detta spelare upp den nygamla klubben AFC Wimbledon. Det finns massor av dokumentärer om detta på Yotube, den ena bättre än den andra. Men föreställ er att någon skulle köpa upp Hammarby och låta dem spela sina matcher i Gävle, så förstår ni lite vad det handlar om. Efter många smärtsamma år har man kämpat sig tillbaka till den lägsta professionella divisionen, League 2, fjärdedivisionen.
Jag anlände till Kingsmeadow, AFC:s nuvarande hemmaarena. Man hoppas kunna flytta tillbaka till Plough Lane, en arena man spelade på för många årtionden sen. På den arenan finns idag Londons sista hundracing-bana. När AFC Wimbledon började samla in namnunderskrifter för att stänga ner hundracingbanan fick man in ca 30 000 underskrifter – av dessa var hälften Wimbledonfans och hälften djurrättsaktivister. Wimbledonsupportrarna insåg att att stänga ner hundracing kunde gagna en ny fotbollsarena på den platsen, och plötsligt var halva Wimbledon emot hundracing då det är så synd om hundarna.
På väg mot arenan slogs jag av hur idyllisk omgivningen och arenan var. Det kändes som att jag gick runt på 70-talet och var en brittisk liten kille som skulle få gå på min första fotbollsmatch. Arenan såg ut exakt som en engelsk division 4-arena förväntas göra. Fyrkantig, lågt tak, öl- och pissdoftande – fantastisk.
En sak jag har förväntat mig av engelsk fotboll är humor, eller ”banter” som det kallas här. Enligt mig saknar vi det i Sverige, läktarkultur handlar allt mindre om humor i Sverige. Här ska det finnas kvar efter vad jag har hört. Det visade sig stämma mycket väl. Wimbledon har ett rykte om sig att vara ett lag för den övre medelklassen som har det gott ställt och många av sångerna handlade om just detta; vi är rika och ni är fattiga. Självironi.
We are wombles super wombles
We are wombles from The Lane
We drink champane
We snort cocaine
We've got ladies over here
You've got shit jobs
You shag your dogs and your
Wife is on the game
We are wombles
We are wombles
Super wombles from the lane
We are wombles super wombles
We are wombles from The Lane
We drink capari, we drive ferrari
We've got wombles in our lives
U've go bus stops second hand shops
And your mum's in readers wives
“Wombles” är (ett av) Wimbledons smeknamn och the Lane är deras gamla arena Plough Lane.
Denna ramsa tycker jag är helt briljant och jag skrattade högt när folket runt mig sjöng ”we drink campari, we drive ferrari” och ”U’ve got bus stops, second hand shops”. Om man kollar vidare på Youtube kan man se hur fansen hånar motståndarnas målvakt för att vara tjock genom att sjunga om olika sorters pajer. Humor är en del av the Mighty Dons identitet.
Matchen var ingen höjdare och slutade 0-0. Efter matchen gick vi in i klubblokalen där stämningen var riktigt familjär, min vän som jag var där med gick runt och pratade med i princip alla som var där trots att det hade varit 4 000 på matchen. Spelaren som hade blivit utsedd till matchens lirare skulle bli intervjuad i en klacksparksintervju av klubbens ägare/ledare/PR-ansvarige/allt-i-allo. Även den intervjun bjöd på mycket skratt från hundramannapubliken innan man unisont skanderade att han borde skriva på för the Dons, i dagsläget är han bara på lån från Cardiff. Vi slog oss ner i klubblokalerna och jag spanade in omgivningen. För AFC Wimbledon finns det inga tvivel – de är idag samma klubb som de var för 20 år sen, innan de blev köpta och flyttade. De titlar som vanns när man fortfarande hette FC Wimbledon tillhör idag AFC Wimbledon, enligt föreningen. Man är inte sen att berätta om sin fina historia, dels för att man är stolt över den, dels för att markera att titlarna inte tillhör MK Dons. Vi slog oss ner i klubbhuset och drack några pints, snackade lite mer spelarna och kollade på Chelsea-Man U på storbilds-tv. Det var fantastiskt.
Arena: ++++
Klassisk, idyllisk, vacker. En riktig fotbollsarena, även om Wimbledon själva vill flytta till en större arena. Pittoresk.
Stämning: +++++
Familjärt överallt runt arenan och min kompis släpptes in utan biljett för att alla kände igen honom. Hur jag kom in? Med hans biljett.
Tifo/det visuella: +
Två Wimbledonflaggor hängde bakom ena målet, men det var allt som visade vilket lag som spelade. Även om engelska lag inte har en tradition av att bry sig om det visuella hade det ändå varit roligt att ha lite mer flaggor och banderoller att titta på.
Ljudkuliss: ++
Godkänt tryck vid de högsta topparna men annars var det väldigt tyst. På gott och ont kunde man höra varenda spark från spelet.
Humor/hån: +++++
Hur kan man ge något annat än fem plus? Det finns massor av exempel men förutom de ovan nämnda sjöng man ramsor som ”bang your drum if you bang your mum” när bortasupportrarna stod och bankade på sig medtagna trumma, något som Wimbledon likt de flesta engelska lag inte använder sig av.
Citatet: "When we played MK Dons for the first time, there were major discussions within the club. Should we go there or not? Generally, younger fans wanted to go there to and do everything we could to help the players to win and to show MK Dons what real fans look like. Older fans just wanted to boycott, because we don't believe MK Dons is a football team but a company. We just get sad thinking about MK Dons and how much those cunts have hurt us."
Överallt i fotbollsvärlden finns det rivalitet och i vissa fall även hat mot andra lag. De termerna räcker inte till när man ska beskriva Wimbledonfansens känslor för MK Dons.
AFC Wimbledon, jag kommer tillbaka! Antingen till Kingsmeadow eller Plough Lane!