Efter fem års väntan, internetkrigande, småbråkande och hetsande var det äntligen dags för de två lagen från centrala Stockholm att drabba samman på den arena båda lagen nu kallar för sitt hem.
Inför matchen var det lugnt på Södermalm, nästan folktomt. Fler polisbilar än halsdukar sågs i området, och det var även lugnt utanför arenan både innan och efter match, för att inte säga sansat. Lite väl sansat.
Väl inne på arenan tog sången fart någon halvtimme innan match. Hammarby sjöng om att Djurgården var hemlösa och Djurgården om att Hammarby och Leksand går hand i hand. Helt uppriktigt börjar jag tröttna på den här Leksandsreferensen. Det känns som ett slags ”banter” i brist på annat. Visst finns det vissa leksandbor som håller på Hammarby men jag tvivlar på att det är fler än andra ställen i Sverige.
Här hade jag tänkt recensera hur det sjöngs från de båda klackarna både innan och under match, men tyvärr kan jag inte riktigt göra det. Djurgården använder sig av ett PA-system, alltså ett högtalarsystem där capon (klackledaren) håller i en mikrofon för att få igång klacken. Om man använder sig av ett sådant kan jag inte ta läktarsången för vad den är, en vacker symbios av flera tusen människor som tillsammans ställer upp i något gemensamt. Med ett PA-system blir det alldeles för lätt att synka för att jag ska kunna bli imponerad av saker som ljudvolym eller synkning. Så tyvärr, djurgårdare, så kan jag inte skriva något om det.
Hammarby då? Det är uppenbart att man har problem med synkningen. Klacksektionen är väl närmare 100 meter lång så det har sina naturliga orsaker, deras klack sträcker sig från nordöstra kurvan nästan till västra långsidan. Mer ofta än sällan startas olika ramsor på i olika delar av klacken och trumman, som står i mitten av klacken, kan börja hamra på en tredje. Allra tydligast blir osynken på växelramsor, då man inte kan bestämma sig om man ska sjunga dessa med eller utan paus mellan slagorden. Ta gamla Söderstadion som ett exempel; där sjöngs växelramsorna mot andra långsidan med en halv sekunds paus innan den andra sidan svarade, men när man sjöng växelramsor internt i klacken sjöngs dem snabbt som attan utan någon paus. På nya arenan blir det något mellanting. Om kortsidan startar en växelramsa så svarar de som står närmast kortsidan direkt, medan de som står längre bort på långsidan tar den där lilla pausen och svarar några tiondelar senare, vilket ibland skapar en hemsk osynk. Ibland låter det dock bra och även om osynken finns där kan ett ohyggligt tryck skapas då hela läktaren vid vissa tillfällen är villig att offra allt syre i lungorna för att överrösta den andra delen av arenan.
Osynken på den här matchen kommer att mynna ut i en fortsatt diskussion om klacken ska vara på kortsidan eller långsidan.
Trots osynken hade Hammarby ofta en riktigt stark ljudkuliss, med undantag av minut 30-50 i matchen då man spelade som sämst. Efter Hammarbys ledningsmål tog klacken fart ordentligt och mäktiga halsdukshav syntes flera gånger, ofta till ”Hoppa om du älskar Hammarby”. Hur Djurgårdens ljudkuliss var är svårt att svara på då jag knappt hörde dem under hela matchen då jag stod i bajenklacken, men enligt rapporter från sittplats ska de ha hörts bra under hela matchen.
Nu åker jag till London där jag kommer spendera resten av våren med att gå på fotboll och skriva om de olika lagens kulturer. Mestadels kommer jag att besöka lägre divisioner och sämre PL-lag, men det kan även bli något besök på de dyrare arenorna.
Stämning: +++++
Väldigt hatisk och hätsk vilket jag egentligen inte föredrar, men på ett derby med dessa laddningar är dessa känslor välkomna.
Tifo/det visuella: +++++
Hammarbys tifon var helt magiska. Man började med en av de snyggaste OH-flagga jag någonsin har sett, väldigt detaljerad med många budskap KOMBINERAT med ett mosaiktifo över resten av arenan. Detta övergår i ett riktigt snyggt kaostifo som spetsas till med en schysst kaosbränning. Grädde på moset är den snygga banderoll man har i bakgrunden; Bajen bäst i stan. Efter matchen drar man av en segerbränning med enkom gröna bengaler. Även om jag inte är mycket för organiserade bengalhav var det innovativt med en segerbränning, det tror jag inte att jag har sett förut. Även många spontanbränningar under matchen vilket jag älskar.
Djurgården då? Även de hade snygga tifon om än inte lika innovativa. Man hade en OH-flagga med många budskap, även om de flesta av dessa budskap känns rätt poänglösa. Någon råkade sätta Söderstadion på eld? Leksingar håller på Bajen? Kennedy har en dålig hårväxt? Kom igen… Sen undrar jag över huruvida det var meningen eller inte att det skulle se ut som något en treåring hade ritat på dagis.
Djurgårdens bränning i halvtid tycker jag var snygg men lagets färger och blinkers bakom, men pärlbandet med bengaler kändes lite poänglöst. De senaste årens derbyn har bjudit på ett överflöd av röda bengalhav.
Ljudkuliss: +++++
Humor/hån: +++++
Roliga och smarta banderoller från alla håll och kanter, smarta tifon och en hel del hånfulla ramsor såsom ”Hemlösa Djurgårn” och ”Hand i hand – Bajen och Leksand”
Fin blogg. Mycket intressant och väldigt välskrivet. Kan väl dock tycka att det blir aningen löjligt när du ska försöka skriva om derbyt ur en objektiv synvinkel, din sympati för Bajen lyser igenom rätt starkt.