I Sverige diskuteras matchtider ofta. De flesta supportrar är missnöjda med hur spelschemat behandlas; matcher kan flyttas med kort varsel, matcher läggs på orimliga tider och orimliga dagar. Supportrarnas bästa sällan hänsyn till. Ingen vet riktigt vem som har sista ordet när det kommer till avsparkstider – är det polisen, TV-bolaget, SvFF eller arrangerande förening? Alla skyller på varandra när de får kritik för att matcher spelas till exempel 15:15 en vardag eller att vissa lag har få eller inga bortamatcher alls på helger.
I England har man en tydlig tradition av att spela sina ligamatcher på lördag klockan tre. Sen Sky köpte rättigheterna har vissa av matcherna flyttats till söndag och måndag, men till min förvåning spelas i princip alla matcher på lördag klockan tre. Efter att ha gjort lite efterforskningar så har jag fått reda på att i England är det helt och hållet förbjudet att visa fotboll på TV mellan klockan 12:45 och 17:00 på lördagar, för då vill förbundet att folkets fotbollsabstinens ska dra dem mot närmaste arena. Detta är en anledning till att dåliga lag som spelar tråkig fotboll har en okej publiksiffra i England, till skillnad från många andra länder. Men storlagen som har fans över hela England och hela världen har ett ekonomiskt intresse av att få visa sina matcher på tv. Därför är det inte ovanligt att ett lag som Manchester United spelar en match som börjar 12:45 på en lördag eller 19:00 en måndagskväll. Det är fantastiskt att man från förbundshåll tar hänsyn till fansens bästa och prioriterar folk på plats istället för i tv-soffan – men det gör det svårt för mig att uppleva så många lag som jag vill innan säsongen tar slut. I lördags mötte två av londonklubbarna varandra, och jag tog tillfället i akt att se båda lagen samtidigt.
I lördags tog Queens Park Rangers emot West Ham på Loftus Road. QPR har sen 1917 haft Loftus Road som sin hemmaarena, efter att man efter grundandet 1886 blivit den klubb i England som haft flest hemmaarenor, hela 20 stycken.
Innan matchen besökte jag en QPR-pub i närheten av arenan för att försöka få att prata med supportrar och få en bild av klubben. Att prata med supportrar gick skapligt, att få en bild av klubben gick desto sämre. Få människor kunde svara när jag frågade vad QPR betydde för dem. Ännu färre när jag frågade vad som är det bästa med QPR. Och när jag försökte ta reda på vad som skiljer QPR från andra klubbar fick jag inte många ord i retur.
Queens Park Rangers kommer från västra och nordvästra London, från områdena Wood Lane, Shepherd’s Bush och Queens Park. Tack vare sin rotslagning i området runt och på Loftus Road har man kunnat bygga en habil lokal supporterskara i, trots en medioker historia utan titlar. På grund av gentrifieringen i London har det område som traditionellt sett varit medelklass- och familjevänligt bytts ut mot en högre socioekonomisk grupp och QPR-fansen har spritts ut i olika delar av London. Enligt långvariga supportrar håller ”inga” i området runt Loftus Road på QPR längre.
Fotbollslagen Chelsea och Fulham från sydvästra London har historiskt sett varit QPR’s stora antagonister, men med anledning av Chelseas identitetsförvrängning när Abramovich tog över klubben har hatet mot Chelsea växt sig allt större. QPR-fansen jag pratade med missar sällan en chans att svinga mot ”the scum” från sydvästra London. Chelsea har genom historien varit känd för att vara en osympantisk klubb med otrevliga och dåliga spelare och en publik som bidrar med samma mentalitet som spelarna. Stamford Bridge var under 1900-talet känd för att vara en arena som varken spelare eller supportrar var speciellt sugna på att besöka, men allt förändrades 2003 när Roman Abramovich köpte upp klubben som idag är sedd som en riktig överklassklubb som vinner ligan med jämna mellanrum. QPR-fansen pratar gärna om att supportrarna som besöker arenan idag inte har någon som helst koll på sin klubbs historia och att man inte vet vad det är man supportar. Man ska minnas att detta är QPR-fansens sida av myntet, men ingen rök utan eld. Många av de som stöttade Chelsea i sämre tider det förra milleniet har inte råd att se sitt lag idag. Jag försökte ta reda på om QPR hade förändrats märkbart i modern tid. Det hade man; 1972 tog man bort tre hästskor ur sin sköld då de tre hästskorna sades bringa otur, och 1925 bytte man färg på tröjorna från grönt till blått av samma anledning.
Den gamla loggan vs. den nuvarande.
QPR har själva haft en stor omsättning vad gäller ägare och finansiärer. Efter en turbulent tid köpte malaysiska Tony Fernandez 66 % av klubben 2011 och känslorna för honom är blandade bland supportrarna. Han hade som ambition att ta upp QPR till en högre nivå men, enligt honom, fortfarande hålla en god kontakt med supportrarna. Många var rädda att han skulle göra ett nya Chelsea och helt och hållet byta ut publiken. Efter att ha gjort ”osmarta investeringar” enligt supportrarna, vilka inga riktigt kunde förklara med utförligt, har klubben knappt förändrats allt sen han tog över för snart fyra år sen. Den enda tydliga skillnaden är att man har börjat värva spelare över 30-snåret som är sugna på att runda av sin karriär med ett fett kontrakt i London. Vissa supportrar spekulerar i att han skulle ha köpt klubben för att få tillåtelse att investera i infrastruktur i området kring arenan, men inget sådant har skett.
Väl vid arenan fick vi ta ett djupt andetag och hålla andan för att kunna pressa oss igenom vändkorsen. På puben någon timme tidigare hade folk stått och snackat om att de var redo att flytta till en ny arena med exakt samma jargong som AFC Wimbledon-fansen använde sig av helgen innan. Jag hann tänka: ”Fan, är detta någon följetång? Ska alla lag jag besöker som har schyssta klassiska arenor stå och tjata om en ny arena när jag pratar med dem?” tills jag försökte sätta mig på min plats och behövde vrida knäna ca 70 grader för att kunna sitta ner på min plats. Med knät inborrat i min bänkgrannes lår fick jag se nästjumbon kämpa för ett nytt Premier League-kontrakt.
Ett londonderby, där det ena laget är känt för sina stökiga supportrar och det andra slåss för sin överlevnad på en klassisk kompakt arena kan väl bara bjuda på en sorts atmosfär? Det trodde i alla fall jag men blev jag motbevisad. Det var nästan helt tyst på läktarna matchen igenom. Emellanåt ekade ”Come on you R’s” relativt högljutt över arenan men sällan i mer än 3-4 sekunder. Innan matchen hade varenda supporter jag pratat med sagt att ”this is it. Vinner vi inte idag så åker vi ur”. QPR hade en chans att greppa ett sista halmstrå denna säsong och jag hade förväntat mig att fansen skulle greppa sina hårstrån i desperation när spelarna missade straff, domaren dömde bort en boll som var träffade nätet och man hade jättechanser, allt vid ställningen 0-0. Alla sådana känsloreaktioner lyste med sin frånvaro. Antingen hade man förlikat sig med att man skulle åka ur eller så brydde man sig helt enkelt inte. När matchen slutade oavgjort, QPR:s relegation var (så gott som) ett faktum och fans ändå kunde unna sig att skratta någon minut efter slutsignalen kände jag bara en sak; här saknas passion.
Två dagar efter matchen satt jag med och lyssnade på den halvprofessionella QPR-podcasten, där jag fick förklara min ”Against modern football”-t-shirt lite kort. Den kan ni lyssna på här om ni är sugna, jag medverkar inte mer än 10 sekunder. I podcasten tog de inbitna supportrarna som spelar in podden upp saker de inte kommer sakna med Premier League när de nu åker ut. ”Half-half scarves” var deras solklara första svar, följt av selfies på läktarna. Half-half scarf är en halsduk som är uppdelad mellan de två lagen som möter varandra och det är det yttersta beviset på att man är en eventsupporter som inte främst är där för att heja på sitt eget. Man menar att om man åker ur Premier League slipper man medgångssupportrarna.
Efter att ha pratat med många människor som har en relation till QPR har en bild av klubben börjat växa fram. Till den fanbaserade podcasten som jag besökte kommer då och då spelare på besök och i avsnittet som jag gästade ringde man upp en gammal legendar. På initiativ från supporterprofiler tar man ansvar för sitt samhälle, samlar ihop pengar till drabbade av Downs syndrom och har olika event för att göra en insats för vissa samhällsgrupper. Även om inte ledningen i QPR tar initiativen till dessa aktiviteter så är man väldigt villig att hjälpa till, man kollar runt bland spelarna och försöker få dem att vara med i podcasten och på en årlig promenad de har för att samla in pengar. Det skulle inte hända i Arsenal, Chelsea eller Tottenham. Mediabevakningen är för stor och spelarna har en för stor press från den enorma publiken för att vilja, eller ens tillåtas, komma alltför nära supportrarna. På andra änden av spektrumet hittar man klubbar som West Ham eller Millwall, som sägs ha stökiga supportrar och firmor. Det har inte QPR. Och jag insåg: QPR är en familjär klubb, och man tris bra med det. Man känner de omkring sig på arenan, man känner spelarna och man i trygg i sin klubb.
Queens Park Rangers är en klubb i mängden.
Arenan: +++
Klassisk, kompakt och liten. Dock kunde jag för första gången i livet förstå varför man vill bygga en ny modernare arena. Lite för… plåtig och tråkig för ett högre betyg. Pluspoäng för de trånga vändkorsen i entrén och pissoarerna.
Stämning: +++
Matchens vikt kanske gjorde folk nervösa och introverta, men stämningen på och runt arenan var ändå bra. Ingen
Pluspoäng till den pensionär som satt bakom mig och delade ut choklad till alla på läktaren som han hade tagit med sig i en plastpåse. Jag fick en Kit-Kat.
Tifo/det visuella: -
Nej, nej, nej. Nej.
Ljudkuliss: +
Vill man att laget ska se ut som att de vill spela fotboll kanske man måste ge spelarna lite mer stöd.
Humor/hån: +
Man var noga med att berätta att man hyste agg mot Chelsea, men annars var det inte mycket fokus på att håna West Ham eller ha roligt. Kanske ser det annorlunda ut en match där fansen kan slappna av lite mer.
Citatet: ”We’ve always been everyone’s second favorite team”.
Inga fans har egentligen någonting emot Queens Park Rangers.