En i mängden

Steven Gerrard har spelat i Liverpool sen Nottingham Forest och Leeds var med och slogs om ligatiteln, Järnladyn styrde England och Allsvenskan avgjordes med slutspel. Han började spelade i klubben sju år gammal och sen 1998, innan Chelsea hade deltagit i Champions League, har han gjort 502 matcher för klubben i sitt hjärta. I söndags var det dags för honom att besöka London för sista gången.

Trots sin långa fina karriär har Gerrard aldrig vunnit Premier League, en titel som Liverpool prenumererade på när fotboll var en arbetsklassport, främst på 80-talet. Förra säsongen kunde the Reds inte kommit närmre. Liverpool hade en fantastisk säsong och med 135 minuter från det första guldet på 24 år hade Gerrard allt vid egna fötter. Han halkade, Demba Ba snodde bollen och avgjorde matchen, Mourinho jublade, Chelsea högg av de händer som sträckte sig efter pokalen.

Det var ungefär så uppsnacket gick inför denna match. Liverpool spelade för att ha en liten chans på fjärdeplatsen, Chelsea säkrade titeln veckan innan. Allt snack i media handlade om att Gerrard gjorde sin sista match i London och frågan var hur Chelseafansen skulle ta emot honom. Själv var jag övertygad om att de skulle bemöta honom med respekt. En av de största spelarna i Premier League genom tiderna, som även har gjort många landskamper för England, kan väl inte bemötas på något annat sätt än med respekt? Redan på väg in mot arenan märkte jag att jag hade fel. Fans jag stötte på drog sig inte för att berätta att de ”hatade honom”, att han var vidrig eller att han är en förlorare.

Som jag skrivit tidigare har Chelsea historiskt sett haft ett rykte om sig som en obehaglig klubb med obehagliga supportrar. Efter samtal med fans från olika lag har en tydlig bild växt fram – Chelsea är ingen trevlig klubb. Det är ingen supporters ”second favourite team”, det är inget lag man håller tummarna för i hemlighet och Stamford Bridge är ingen arena man ser fram emot att besöka. Säsongen 1984/1985 satte man upp ett elstängsel runt planen för att förhindra våldsamma fans från att storma planen. Förvisso fick man aldrig tillstånd att göra stängslet strömförande, men anekdoten ger ryktet legitimitet. Enligt många har mycket av denna mentalitet förändrats och försvunnit sen Abramovic tog över klubben och man började vinna titlar regelbundet. Eftermiddagen skulle lära mig att så var inte fallet – ryktet om Chelseas fans är befogat.

Sen ett par år tillbaka har liverpoolfansen sjungit en mäktig ramsa om Steven Gerrard (mäktig till trycket och melodin, kanske inte så mycket för texten).  
Sen Gerrard halkade mot Chelsea har Chelseafansen börjat sjunga en sång med samma melodi och annan text.

Jag fick plats på Shed End, den delen av arenan där de mest högljudda supportrarna sitter blandade med delar av den firma som en gång i tiden var aktiv, den delen av den f.d. firman som har råd med biljetter och inte blivit avstängda. En stund innan avspark satte sången igång: Chelsea! Champions! och Campeone, Campeone, olé olé olé. Liverpoolspelarna ställde upp utanför spelargången och välkomnade mästarna när de senare steg in på planen. Denna tradition finns i många länder – när ett lag har blivit mästare ska motståndarna ställa upp sig på led och applådera. När Gerrard gick in först på planen ekade det över Stamford Bridge;

Steve Gerrard, Gerrard
He slipped on his fuckin ass!
He gave it to Demba Ba
Steven Gerrard, Gerrard

Om jag trodde att jag hade hört hatramsor och spelartrakassering på Stockholmsderbyn var jag helt fel ute. Här stod 40 000 personer upp på en kompakt arena och offrade sina stämband för att visa sin avsky mot Liverpools legendar.

Jag kunde knappt tro mina öron. Varifrån kommer detta hat? Att trakassera och hata motståndarnas bästa spelare är inget nytt. Att göra det mot en ärlig spelare som varit lojal mot sin klubb och är på väg mot slutet av sin karriär hade jag inte förväntat mig.

Hatet mot Gerrard visade sig bottna i tre ganska tydliga orsaker. För det första var han väldigt nära att skriva på för Chelsea 2005, när de båda lagen var som bäst. Han ångrade sig i sista sekund och det gjorde Chelseafansen upprörda. Under mitten av 00-talet spelades många intensiva matcher mellan de två lagen, till exempel en Champions League-semifinal.  
Lyssna gärna på de siska två sekunderna i klippet. Att Gerrard under dessa år var briljant, dominerade matcherna och skickade ut Chelsea ur turneringen har ökat rivaliteten till Liverpool och är den andra anledningen till Gerrard-hatet. För det tredje har Gerrard aldrig spelat speciellt bra tillsammans med Chelseafansens gunstling Frank Lampard i landslaget. Gerrard har ofta petat den senare och enligt Chelseafans borde Lampard haft bindeln istället för Gerrard. Detta kan väl likställas med hur många svenska fans och speciellt Kim Källström-fans kände för Anders Svensson då denne petade Kimpa.

Matchen satte igång och ljudvolymen var slående. Chelseafansen sjöng under mer eller mindre 90 minuter, gärna om att man blivit mästare. Inte blev draget sämre efter att John Terry gett the Blues ledningen efter fyra minuter. Något jag gillade med Chelseas sånger var att man ofta sjöng personliga ramsor om olika spelare, vilket är väldigt vanligt i engelska klubbar överlag. Texten på ramsorna var sällan briljant, men att de visar särskild uppskattning för vissa spelare visar att de bryr sig om vad som händer på planen.

Oh Fabregas is magic, he wears a magic hat
He could have signed for Arsenal but he said no fuck that
He passes with his left foot, he passes with his right
And when we win the league again we’ll sing this son all night

Att man hyllar en Arsenalikon, som egentligen ville gå till Arsenal och inte Chelsea och som bara gjort en säsong för Chelsea, förvånade mig.

Double double double
John Terry has won the double
As the shit from the Lane
Has won fuck all again
John Terry has won the double
sjöngs flitigt efter att Terry gjort mål. “The shit from the Lane” är Tottenham och ramsan har funnits med sen Terry hjälpte Chelsea till en dubbel och Spurs inte vann något.

För några veckor sen besökte jag Emirates. Flera hundra meter från arenan började de rödvita symbolerna märkas. Bilder på spelare som var med innan Arsenal hade pionjärerat med nummer på tröjorna. Svartvita bilder tagna mellan krigen varvades med färgglada sådana på Fredrik Ljungberg på titelfirandet. Statyer på spelare som spelade med läderkula bredvid en Henry-staty. Ett foto med samtliga arsenaltrupper som någonsin funnits.

Utanför Stamford Bridge fanns väldigt lite sånt. Där fanns bilder på spelare som Lampard, Drogba och Terry, men även ”legendarer” som Torres. På det enda lagfotot utanför arenan var den nuvarande truppen motivet. Letade man historiska minnesmärken fann man en staty av Peter Osgood och ett foto på Ray Wilkins. Inte mycket mer än så.

Peter Osgood gjorde 289 matcher för Chelsea på 60- och 70-talet.

***
Have you ever seem a scouser win the league?
Have you ever seen a scouser win the league?
Have you a scouser, ever ssen a scouser, ever seen a scouser win the league?

En “scouser” är en person från Liverpoolområdet.
***

***
Have you ever seen a scouser get a job?
Have you ever seen a scouser get a job?
Have you ever seen a scouser, ever seen a scouser, ever seen a scouser get a job?

Liverpoolområdet har en historia av arbetsklass och hög arbetslöshet.
***

Efter i söndags vet jag precis vilken klubb Chelsea är. Man är en vinnarklubb. Att vinna är allt som betyder något och att vara ödmjuka är inget fansen är intresserade av. Man har aldrig varit, kommer nog aldrig att bli och är inte intresserade av att vara någons ”second favourite team”. Trots att biljettpriserna har höjts markant och antalet turister med half-half-scarves ökat sen Abramovic tog över sitter mentaliteten från förr i väggarna. Man betalar gärna mer om man vinner mer. En pensionär jag pratade med var ambivalent inför det nya Chelsea då han inte hade råd att gå. Han hade gått på tre bortamatcher i år men detta var hans första och sista hemmamatch för säsongen. Han var den enda person som jag pratade med som inte hyllade Abramovic. Utanför arenan träffade jag en person som blivit avstängd från all engelsk fotboll då han puttade till en säkerhetsvakt förra året. Han hade sett dagens match på en pub och var överlycklig över att Chelsea vunnit ligan. ”Vad tycker du om Abramovic?” frågade jag. ”Jag älskar honom” svarade han, med kragen uppfälld innan han raglade vidare på gatan och vrålade ”Champions!”. Att man inte har en historia av att vinna många titlar är inget som bekymrar. När Liverpoolfansen sjunger om att man har 14 fler ligatitlar är Chelsea sjunger de blåa om att the scousers lever i det förflutna. Chelsea vann ju i år.

På den tiden när säkerhet var sekundärt tog ”the Bridge” in betydligt fler. 1935 såg 82 905 personer Chelsea ta emot Arsenal – en siffra som idag är tidernas näst mest besökta match i Premier League.

Efter att ha häcklat Gerrard i en dryg timme hände det. Fjärdedomaren fingrade fram rätt nummer på sin skylt och visade nummer 8 med den röda siffran. På klassiskt Gerrardmanér, men huvudet lätt nedböjt och armarna tätt emot kroppen, joggade den evige kaptenen mot avbytarbänken. Vissa Chelseafans började slentriansjunga He slipped on his fucking ass, men så hände något. Som på en signal reste sig hela långsidan och började applådera. Med samma fart som en halvvolley mot Olympiakos spred sig applådera runt arenan när folk insåg vad som höll på att hända – vi kommer aldrig mer få se Steven Gerrard spela fotboll. Hur ser fotbollsengland ut utan denna konstant till antagonist? 41 547 personer, plus samtliga tränare, spelare och biljettkassörskor stod upp och slog händerna mot varandra i en homage till en av Premier Leagues största spelare genom tiderna. Det var vackert. Det var fotboll.

Played for a big club!
He should have played for a big club
Played for a big club
He should have player for a big club

Arenan: +++++

Fyrkantig, nära plan, perfekt storlek. Lagom med benutrymme och inga vadderade stolar. Femman är med engelska mått - en riktig arena ska ha ståplats, något som inte är tillåtet i England. 

Ljudvolym: +++++

Det sjöngs högt och länge. Fantastiskt!

Humor/hån: ++++

Stämning: ++

Precis som på andra arenor var folk helt ointressade av svensk fotboll eller vad jag hade att göra där. Människor var mer sugna på att snacka skit om Liverpool än att berätta om sin egen klubb.

Det visuella: ++++

Även detta är med engelska mått. I England måste alla banderoller och flaggor godkännas av klubben och blir därmed släta och diplomatiska. Trots det mäktigt med banderoller runt hela arenan och OH-flaggor som vandrade över läktarna innan avspark. Att banderollerna var tryckta och inte målade drar ner betyget avsevärt.

Citatet: ”I love him”

När jag frågade folk vad de tyckte om Roman Abramovic fick jag tydliga svar.

 I lördags lämnade jag londonlyxen för att bege mig ut på landet. Ett antal mil norr om London ligger Boreham Wood, ett område där fyra pints kostar lika mycket som en pint gör ett antal mil söderut. Bland tandlösa tanter och herrelösa hundar ligger en arena inklämd mellan en skola och ett bibliotek. Där spelar Borehamwood FC sina matcher. Den 2 maj spelade de sin största match i historien; man fick kvala från sjättedivisionen till femtedivisionen.

I engelska ligasystemet är de fyra högsta divisionerna professionella. Premier League, Championship, League 1 och League 2. AFC Wimbledon spelar i League 2 och den ligan kan likställas med Superettan i Sverige. Alla dessa fyra ligor är ”raka”, det vill säga de täcker hela landet. De är inte indelade efter regioner. Femtedivisionen heter Conference Premier. Den ligan är semiprofessionell, spelarna får betalt men de måste i regel ha något annat jobb utanför fotbollen, att likställa med Sveriges tredjedivision Division 1. Nedanför femtedivisionen blir system väldigt komplicerat, minst sagt, med ett virrvarr av divisioner, regioner och slutspel.

Som sagt kan League 2 likställas med Superettan och divisionen under det med svenska Division 1, fast med två signifikanta skillnader – i England äger klubbarna för det mesta sina egna arenor, och man har mycket mer publik än vad vi har i Sverige.

Meadow Park rymmer 4000 och arenan var fylld till ungefär en tiondel. Ingen jättebra publiksiffra ens för den här nivån. Jag slog mig ner på långsidan tillsammans med mitt nykomponerade sällskap bland barnfamiljer och pensionärer. Jag tittade mig runt arenan och det gäng som stod bakom kortsidan förvånade mig. De var kortklippta, unga, delvis ärriga och högljudda. Klädda i typiska casual-kläder såg de ut som riktiga old school-huliganer.

I paus träffade jag Darrell. Vi gröngölingar fick kämpa för att hinna med en pint i pausen, men Darrell var så pass erfaren att han hann med två. Han såg ut som tagen ur Green Street Hooligans och pratade gärna och lyssnade mindre gärna. Hans tröja var lila och blå, samma färger som West Ham har, vilket jag påpekade och han berättade att han höll på West Ham. Han hade till och med säsongskort. West Ham hade match samtidigt som Borehamwood den dagen, men han hade valt att ”go local” idag och stötta Borehamwood i deras viktigaste match någonsin. Ett ljus gick upp för mig och jag förstod dels varför det stod så många huliganer på läktaren i sjättedivisionen, dels varför så många hade skrivit på Twitter att de ”go local” idag för Borehamwood. De håller alla egentligen på ett annat lag. Av olika anledningar har de idag köpt biljett till sjättedivisionen. Vissa var kompis med spelarna i laget. Andra hade inte råd att se sitt Premier League-lag. Men de allra flesta hade, precis som Darrell, idag valt att stötta sitt lokala lag. Att hålla på en mittenlag i Premier League blir allt mer oattraktivt. Man vet att ens lag varken kommer att vinna något eller riskera att åka ur på många år, samtidigt osm priserna stiger och stämnningen sjunker, enligt Darrell.

Efter att ha suttit på arenapuben och hört Darrell prata vitt och brett om West Ham, sin svenska flickvän och hur bra Facebook är, under tiden som hemmalaget gjorde båda sina mål för dagen, tog vi plats på kortsidan bland supportrarna som körde moshpit-ramsor. Vid en närmre titt var det inte svårt att märka att alla hade ett Premier League-lag att stötta. Bland gruppen fanns en Arsenal-pin, en Tottenham-bakgrund på mobilen, en West Ham-piké och Chelsea-sneakers. Under matchens gång kom regelbundet rapporter och hur det gick i Premier League och spridda jubel hördes.

Matchen slutade 2-2 och Borehamwood kunde därmed säkra en plats i finalen, en final man igår vann. Nästa år kommer man spela i Premier Conference, femtedivisionen. Man kommer även att dra ner publiksnittet avsevärt.

Arenan: +++

Ja, arena är väl fel ord. Tar förvisso in 4000 besökare men enklare kan det knappt vara. Dynamiska ståplatser på kortsidan, helt utan räcken eller trappor. Bara en fyrkantig sten man står på.

Borehamwood har Arsenal att tacka att man äger denna arena trots sin lilla publik. Tydligen så spelar Arsenals damlag sina hemmamatcher där, och därmed betalar Arsenal underhåll och låter Borehamwood spela där. Även Arsenals herrar brukar spela en träningsmatch om året och ibland träna där.

Stämning: ++++

Tanken ”Var fan har jag hamnat!?” var det som det som slog mig när jag kom in på arenan. Den tanken försvann ganska snabbt när jag pratade med fans som berättade hur de ville stötta Borehamwood i denna viktiga match.

Det visuella: ++

Ett par flaggor här och var gjorde att man ändå kunde veta vilka som spelade och vilka fansen var där för att stötta.

Citatet: ”Are you in Borehamwood to write about football? Mate, you’re in the wrong fucking place!”

Förvisso ett rätt passande citat på en av de platser som gud glömde, men ändå intressant. När jag har varit runt på olika arenor har jag märkt att engelsmännen inte är speciellt intresserade av andra lag och andra länder. När jag har kollat på fotboll i till exempel Tyskland eller Spanien vill folk ändå veta vilket lag man håller på hemma och lite om den svenska fotbollskulturen. Det är irrelevant för engelsmännen – att man skulle vara intresserad av andra lag och fotbollskulturer finns inte på deras karta. Kanske för att just England är fotbollens födelseland.

Extra: I fredags försökte jag få biljett till Brentfords semifinal i Premier League-play-off. På lagets hemsida hade man hela veckan kommunicerat ut att det förvånansvärt nog finns biljetter kvar till matchen innan världens mest värdefulla match. (Alltså, om det blev krångligt: finalen är den mest värdefulla. Jag försökte få biljett till semifinalen). Att ta sig ut sig var långt ifrån lätt och det tog många bussbyten, pendeltåg och dyra bussbiljetter för att komma dit. Till slut kom jag fram till arenan och biljettluckan. ”Hello” sa jag. ”Sold out” sa tjejen i kassan. Min hjärna stod helt still. Jag hade ju förberett en snyfthistoria om att jag var en svensk turist som älskar Brentford – ett trick som brukar funka då klubbarna bara säljer biljetter till medlemmarna. Skulle jag dra snyfthistorian? Skulle jag erbjuda mig att betala massor? Skulle jag sätta mig bredvid kassan och vänta på returer? Nej. Min hjärna stod still. Jag åkte hem.

I Sverige diskuteras matchtider ofta. De flesta supportrar är missnöjda med hur spelschemat behandlas; matcher kan flyttas med kort varsel, matcher läggs på orimliga tider och orimliga dagar. Supportrarnas bästa sällan hänsyn till. Ingen vet riktigt vem som har sista ordet när det kommer till avsparkstider – är det polisen, TV-bolaget, SvFF eller arrangerande förening? Alla skyller på varandra när de får kritik för att matcher spelas till exempel 15:15 en vardag eller att vissa lag har få eller inga bortamatcher alls på helger.

I England har man en tydlig tradition av att spela sina ligamatcher på lördag klockan tre. Sen Sky köpte rättigheterna har vissa av matcherna flyttats till söndag och måndag, men till min förvåning spelas i princip alla matcher på lördag klockan tre. Efter att ha gjort lite efterforskningar så har jag fått reda på att i England är det helt och hållet förbjudet att visa fotboll på TV mellan klockan 12:45 och 17:00 på lördagar, för då vill förbundet att folkets fotbollsabstinens ska dra dem mot närmaste arena. Detta är en anledning till att dåliga lag som spelar tråkig fotboll har en okej publiksiffra i England, till skillnad från många andra länder. Men storlagen som har fans över hela England och hela världen har ett ekonomiskt intresse av att få visa sina matcher på tv. Därför är det inte ovanligt att ett lag som Manchester United spelar en match som börjar 12:45 på en lördag eller 19:00 en måndagskväll. Det är fantastiskt att man från förbundshåll tar hänsyn till fansens bästa och prioriterar folk på plats istället för i tv-soffan – men det gör det svårt för mig att uppleva så många lag som jag vill innan säsongen tar slut. I lördags mötte två av londonklubbarna varandra, och jag tog tillfället i akt att se båda lagen samtidigt.

I lördags tog Queens Park Rangers emot West Ham på Loftus Road. QPR har sen 1917 haft Loftus Road som sin hemmaarena, efter att man efter grundandet 1886 blivit den klubb i England som haft flest hemmaarenor, hela 20 stycken.

Innan matchen besökte jag en QPR-pub i närheten av arenan för att försöka få att prata med supportrar och få en bild av klubben. Att prata med supportrar gick skapligt, att få en bild av klubben gick desto sämre. Få människor kunde svara när jag frågade vad QPR betydde för dem. Ännu färre när jag frågade vad som är det bästa med QPR. Och när jag försökte ta reda på vad som skiljer QPR från andra klubbar fick jag inte många ord i retur.

Queens Park Rangers kommer från västra och nordvästra London, från områdena Wood Lane, Shepherd’s Bush och Queens Park. Tack vare sin rotslagning i området runt och på Loftus Road har man kunnat bygga en habil lokal supporterskara i, trots en medioker historia utan titlar. På grund av gentrifieringen i London har det område som traditionellt sett varit medelklass- och familjevänligt bytts ut mot en högre socioekonomisk grupp och QPR-fansen har spritts ut i olika delar av London. Enligt långvariga supportrar håller ”inga” i området runt Loftus Road på QPR längre.

Fotbollslagen Chelsea och Fulham från sydvästra London har historiskt sett varit QPR’s stora antagonister, men med anledning av Chelseas identitetsförvrängning när Abramovich tog över klubben har hatet mot Chelsea växt sig allt större. QPR-fansen jag pratade med missar sällan en chans att svinga mot ”the scum” från sydvästra London. Chelsea har genom historien varit känd för att vara en osympantisk klubb med otrevliga och dåliga spelare och en publik som bidrar med samma mentalitet som spelarna. Stamford Bridge var under 1900-talet känd för att vara en arena som varken spelare eller supportrar var speciellt sugna på att besöka, men allt förändrades 2003 när Roman Abramovich köpte upp klubben som idag är sedd som en riktig överklassklubb som vinner ligan med jämna mellanrum. QPR-fansen pratar gärna om att supportrarna som besöker arenan idag inte har någon som helst koll på sin klubbs historia och att man inte vet vad det är man supportar. Man ska minnas att detta är QPR-fansens sida av myntet, men ingen rök utan eld. Många av de som stöttade Chelsea i sämre tider det förra milleniet har inte råd att se sitt lag idag. Jag försökte ta reda på om QPR hade förändrats märkbart i modern tid. Det hade man; 1972 tog man bort tre hästskor ur sin sköld då de tre hästskorna sades bringa otur, och 1925 bytte man färg på tröjorna från grönt till blått av samma anledning.

Den gamla loggan vs. den nuvarande.

QPR har själva haft en stor omsättning vad gäller ägare och finansiärer. Efter en turbulent tid köpte malaysiska Tony Fernandez 66 % av klubben 2011 och känslorna för honom är blandade bland supportrarna. Han hade som ambition att ta upp QPR till en högre nivå men, enligt honom, fortfarande hålla en god kontakt med supportrarna. Många var rädda att han skulle göra ett nya Chelsea och helt och hållet byta ut publiken. Efter att ha gjort ”osmarta investeringar” enligt supportrarna, vilka inga riktigt kunde förklara med utförligt, har klubben knappt förändrats allt sen han tog över för snart fyra år sen. Den enda tydliga skillnaden är att man har börjat värva spelare över 30-snåret som är sugna på att runda av sin karriär med ett fett kontrakt i London. Vissa supportrar spekulerar i att han skulle ha köpt klubben för att få tillåtelse att investera i infrastruktur i området kring arenan, men inget sådant har skett.

Väl vid arenan fick vi ta ett djupt andetag och hålla andan för att kunna pressa oss igenom vändkorsen. På puben någon timme tidigare hade folk stått och snackat om att de var redo att flytta till en ny arena med exakt samma jargong som AFC Wimbledon-fansen använde sig av helgen innan. Jag hann tänka: ”Fan, är detta någon följetång? Ska alla lag jag besöker som har schyssta klassiska arenor stå och tjata om en ny arena när jag pratar med dem?” tills jag försökte sätta mig på min plats och behövde vrida knäna ca 70 grader för att kunna sitta ner på min plats. Med knät inborrat i min bänkgrannes lår fick jag se nästjumbon kämpa för ett nytt Premier League-kontrakt.

Ett londonderby, där det ena laget är känt för sina stökiga supportrar och det andra slåss för sin överlevnad på en klassisk kompakt arena kan väl bara bjuda på en sorts atmosfär? Det trodde i alla fall jag men blev jag motbevisad. Det var nästan helt tyst på läktarna matchen igenom. Emellanåt ekade ”Come on you R’s” relativt högljutt över arenan men sällan i mer än 3-4 sekunder. Innan matchen hade varenda supporter jag pratat med sagt att ”this is it. Vinner vi inte idag så åker vi ur”. QPR hade en chans att greppa ett sista halmstrå denna säsong och jag hade förväntat mig att fansen skulle greppa sina hårstrån i desperation när spelarna missade straff, domaren dömde bort en boll som var träffade nätet och man hade jättechanser, allt vid ställningen 0-0. Alla sådana känsloreaktioner lyste med sin frånvaro. Antingen hade man förlikat sig med att man skulle åka ur eller så brydde man sig helt enkelt inte.  När matchen slutade oavgjort, QPR:s relegation var (så gott som) ett faktum och fans ändå kunde unna sig att skratta någon minut efter slutsignalen kände jag bara en sak; här saknas passion.

Två dagar efter matchen satt jag med och lyssnade på den halvprofessionella QPR-podcasten, där jag fick förklara min ”Against modern football”-t-shirt lite kort. Den kan ni lyssna på här om ni är sugna, jag medverkar inte mer än 10 sekunder. I podcasten tog de inbitna supportrarna som spelar in podden upp saker de inte kommer sakna med Premier League när de nu åker ut. ”Half-half scarves” var deras solklara första svar, följt av selfies på läktarna. Half-half scarf är en halsduk som är uppdelad mellan de två lagen som möter varandra och det är det yttersta beviset på att man är en eventsupporter som inte främst är där för att heja på sitt eget. Man menar att om man åker ur Premier League slipper man medgångssupportrarna.

En 'half-half scarf'. Bild tagen från Google.

Efter att ha pratat med många människor som har en relation till QPR har en bild av klubben börjat växa fram. Till den fanbaserade podcasten som jag besökte kommer då och då spelare på besök och i avsnittet som jag gästade ringde man upp en gammal legendar. På initiativ från supporterprofiler tar man ansvar för sitt samhälle, samlar ihop pengar till drabbade av Downs syndrom och har olika event för att göra en insats för vissa samhällsgrupper. Även om inte ledningen i QPR tar initiativen till dessa aktiviteter så är man väldigt villig att hjälpa till, man kollar runt bland spelarna och försöker få dem att vara med i podcasten och på en årlig promenad de har för att samla in pengar. Det skulle inte hända i Arsenal, Chelsea eller Tottenham. Mediabevakningen är för stor och spelarna har en för stor press från den enorma publiken för att vilja, eller ens tillåtas, komma alltför nära supportrarna. På andra änden av spektrumet hittar man klubbar som West Ham eller Millwall, som sägs ha stökiga supportrar och firmor. Det har inte QPR. Och jag insåg: QPR är en familjär klubb, och man tris bra med det. Man känner de omkring sig på arenan, man känner spelarna och man i trygg i sin klubb.

Queens Park Rangers är en klubb i mängden.

Arenan: +++

Klassisk, kompakt och liten. Dock kunde jag för första gången i livet förstå varför man vill bygga en ny modernare arena. Lite för… plåtig och tråkig för ett högre betyg. Pluspoäng för de trånga vändkorsen i entrén och pissoarerna.

Stämning: +++

Matchens vikt kanske gjorde folk nervösa och introverta, men stämningen på och runt arenan var ändå bra. Ingen

Pluspoäng till den pensionär som satt bakom mig och delade ut choklad till alla på läktaren som han hade tagit med sig i en plastpåse. Jag fick en Kit-Kat.

Tifo/det visuella: -

Nej, nej, nej. Nej.

Ljudkuliss: +

Vill man att laget ska se ut som att de vill spela fotboll kanske man måste ge spelarna lite mer stöd.

Humor/hån: +

Man var noga med att berätta att man hyste agg mot Chelsea, men annars var det inte mycket fokus på att håna West Ham eller ha roligt. Kanske ser det annorlunda ut en match där fansen kan slappna av lite mer.

Citatet: ”We’ve always been everyone’s second favorite team”.

Inga fans har egentligen någonting emot Queens Park Rangers.